- Tidigare skulle jag sagt att pengar är nummer ett i livet, samtidigt värderade jag dem inte. Det var nog mest känslan av makt jag var ute efter.

Som ung var Tomas Lindgren säker på att det värsta som fanns var att leva ett svenssonliv. Så för egen del började han syssla med skumma affärer: knark, häleri, och indrivning.

- Jag ville absolut inte vara en i mängden. Jag behövde spänningen och känslan av att bryta mot lagen. Att jag tjänade pengar på andras elände brydde jag mig inte om.

Trots att han oftast hade gott om pengar var det som om han aldrig fick nog.

- Snabba pengar in går också snabbt åt. Och det gör ingenting. Man vet ju att man så lätt kan skaffa nya.

Tomas köpte grejer han inte behövde, bara för handlandet skull och för att få se expediten tappa hakan då han, lufsen, halade upp 15 000 kronor.

- Det dyraste i affären var automatiskt det finaste för mig. Det skulle jag ha för att visa världen att jag minsann hade råd. Och de tjejer jag var tillsammans med stack jag till en bunt med pengar istället för att ge dem värme, ömhet och kärlek.

Att då och då hamna i fängelse var något han kalkylerade med. Tills han, under det tionde straffet, insåg att han bara varit fri tre månader under de senaste fyra åren.

- Och det blev ju sammanlagt väldigt dåliga årslöner! Nej, allvarligt talat, nåt inom mig mognade och fick mig att inse det ohållbara i det liv jag levde.

Idag är han med glädje fattig men fri och håller som bäst på att göra upp med sitt gamla liv.

- Nu har jag makt över mig själv. Jag vaknar med gott samvete och ler, kan gå ut på balkongen och lyssna till fåglarna utan att behöva be någon vakt låsa upp.

Och de pengar han tjänar via ett vanligt arbete värdesätter han verkligen.

- Det är en helt annan sak när jag måste anstränga mig för att få dem. Kort sagt kan man väl säga att mitt mål idag är att bli en vanlig svensson. Jag håller förresten på att ta körkort; det kommer att göra det lättare att åka till jobbet.



- När man inte har några pengar känner man sig mindre värd och i underläge. Det spelar ingen roll att andra omkring en inte har den synen. Jag ser inte heller ner på andra som är fattiga - men jag ser ner på mig själv.

För Anette Östman har de senaste åren varit väldigt tunga. Som ensamstående mamma, med lågavlönat jobb inom barnomsorgen och täta sjukskrivningar på grund av reumatisk sjukdom, blev den ekonomiska situationen egentligen ohållbar när hon sjukpensionerades för sex år sedan.

- Då skulle jag klara mig på 62 procent av min redan tidigare låga inkomst. Hur jag än vred och vände på slantarna räckte de bara inte.

Så här i efterhand kan hon se att hon egentligen skulle handlat annorlunda och bett om hjälp.

- Men istället drog jag mig undan, isolerade mig helt enkelt och levde med en ständigt gnagande oro.

Idag vet de flesta i hennes närhet hur hon har det, hon har tagit tillbaka kontrollen över sin ekonomi och håller på att undersöka om hon kan söka någon typ av stipendium eller ansöka om handikappersättning för att få in lite extra kontanter.

- Pengar i sig innebär nog inte lycka, men de står för trygghet och frihet och kan ge tillvaron en guldkant. Om jag hade haft mer pengar skulle jag kunna ge min son andra möjligheter till exempel. Å andra sidan har han tidigt börjat jobba extra för att ändå kunna skaffa sig sånt som han gärna vill ha.

Med lite mer pengar skulle hon också kunna betala av sina skulder snabbare och kanske ge sig iväg utomlands på rehabilitering.

- En dröm jag har är att jobba utomlands och hjälpa dem som verkligen har det svårt. Globalt sett har vi det väldigt bra i Sverige och fokuserar ofta på saker som är petitesser.

I dag är Anette engagerad i föreningen Fattiga riddare och hjälper andra som av olika orsaker hamnat i liknande svårigheter som hon själv.

- Det kan vara svårt att komma igen, men i föreningen stöttar vi varandra och bygger långsamt upp vårt egenvärde igen.

text CECILIA HARDESTAM & STINA BERGSTRÖM
foto MARIA OBED & CECILIA HARDESTAM